Barnens dagis
Var lite dålig med uppdateringen igår så tar igen det idag. Barnen var alltså på dagis igår första dagen efter en lång och skön semester. Jättefint väder var det och dom var ute där och lekte hela dagen och ville knappt gå hem när jag kom för att hämta dom på eftermiddagen.
Eftersom jag skröt om att dom hade så mysigt dagis så måste jag ju komma med bildbevis.
Halva gården ungefär (försökte ta kortet så att så lite barn som möjligt skulle komma med). Bakom träden är det alltså en väg, oundvikligt då man ändå bor i en stad. Men den är välkamouflerad iallafall.
Hursomhelst. Efter dagis gick vi hem och åt, sen cyklade vi iväg till Malin och hennes flickor. Minsta är bara en månad gammal. MashAllah hon är så söt! Har blivit många bebisträffar på slutet och det är inte utan att man blir lite sugen på en liten själv...
Det är lite konstigt, när man är småbarnsmamma så tycker man ofta att sin lilla bebis gråt är jättestressande, särskilt ute. Minns själv när man skulle handla och bebisen börjar storgråta otröstligt mitt i kassakön. Och då är det egentligen bara EN sak som hjälper. Mat! Och försök plocka upp varor, betala, packa ned varor utan att vara stressad. Stressad över bebis som skriker och stressad över alla blickar /ta upp ungen då/ men försök göra ta upp varor-betala-packa i med en hand. Det går ännu långsammare. Och allt man vill är att det ska gå så fort som möjligt. Men sen när mina små kommit över bebisgråt-stadiet börjar jag le och längta efter en egen gråtbebis själv när jag hör dom. När jag ser en överstressad mamma med skrikig bebis så vill jag också ha en. Lite konstigt ja. Men som någon klok människa sa, alla bebisar gråter, det hör till. (Sen glömmer man hur mycket dom grät)
-----------------------------------------------------------
Eftersom jag skröt om att dom hade så mysigt dagis så måste jag ju komma med bildbevis.
Halva gården ungefär (försökte ta kortet så att så lite barn som möjligt skulle komma med). Bakom träden är det alltså en väg, oundvikligt då man ändå bor i en stad. Men den är välkamouflerad iallafall.
Hursomhelst. Efter dagis gick vi hem och åt, sen cyklade vi iväg till Malin och hennes flickor. Minsta är bara en månad gammal. MashAllah hon är så söt! Har blivit många bebisträffar på slutet och det är inte utan att man blir lite sugen på en liten själv...
Det är lite konstigt, när man är småbarnsmamma så tycker man ofta att sin lilla bebis gråt är jättestressande, särskilt ute. Minns själv när man skulle handla och bebisen börjar storgråta otröstligt mitt i kassakön. Och då är det egentligen bara EN sak som hjälper. Mat! Och försök plocka upp varor, betala, packa ned varor utan att vara stressad. Stressad över bebis som skriker och stressad över alla blickar /ta upp ungen då/ men försök göra ta upp varor-betala-packa i med en hand. Det går ännu långsammare. Och allt man vill är att det ska gå så fort som möjligt. Men sen när mina små kommit över bebisgråt-stadiet börjar jag le och längta efter en egen gråtbebis själv när jag hör dom. När jag ser en överstressad mamma med skrikig bebis så vill jag också ha en. Lite konstigt ja. Men som någon klok människa sa, alla bebisar gråter, det hör till. (Sen glömmer man hur mycket dom grät)
-----------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
